Jag tänkte börja berätta min "resa" med Comtesse min första riktiga tävlingshäst. Den första hästen jag också både hopptränade och tävlade "på riktigt" dvs mer än en klubbtävling. Hon köptes in när jag var 14 år gammal och hon var 4 år...året var 1982 och det var i slutet på januari...kallt och ruggigt när vi begav oss iväg på resan för att hämta hem henne.

Efter mycket om och men blev det bestämt att vi skulle åka och titta på Comtesse och mest troligt köpa henne. Vi lånade transport (av min morbror Gösta) och pappa hade tagit med sig pengar till det ev. hästköp. Comtesse bodde i Särna i Idrefjällen. Så det skulle bli en lång resa tur och retur då vi bor i Västerbotten. Min andra morbror Roger skulle följa med och hjälpa pappa att köra så att vi skulle kunna köra hem direkt utan att behöva övernatta någonstans.

Sagt var gjort vi började vår resa till Särna…Vi började åka tidigt på morgonen. När vi kom fram visade det sig att Comtesse bodde i ett eget stall som en skogskoja ungefär. Hon hade en stor trähage. Det var en väldigt lurvig och busig häst som stod i det lilla stallet i skogen. Ägaren borstade, sadlade och tränsade hästen. Jag tog på hjälmen och satt upp i sadeln.

Det var en pigg och alert häst som jag satt på, helt olika alla hästar jag hittills hade ridit. När jag kom tillbaka tittade vi på veterinärintyget och skrev ett köpekontrakt. Sedan drack pappa och Roger kaffe innan det var dags att lasta och köra hemåt.

Innan vi lastade tog jag på Comtesse ett täcke så att det inte skulle bli så kallt för henne inne i transporten. När vi stannade för att titta till henne emellanåt var både hästen och täcket fullt med rimfrost. Till slut var vi hemma och Comtesse, som kallades för Tessan hade fått ett nytt hem.

Så nu började ett rent helvete för mig som var 14 år. Tessan var mycket speciell. Det gick INTE att rida med någon annan, då sparkade hon mot de andra hästarna. Hon lyckades sparka Susanne på benet en gång när vi var ute och red. Efter det ville INTE jag utsätta någon annan vare sig människa eller häst för ev. skador. Så jag var mest ute själv och red. En period var pappa med mig när jag var ute och red, han blev ju orolig när hon var halvgalen. Hon var väldigt pigg och hade svårt att skritta när man en gång hade galopperat med henne. Detta var mycket jobbigt för mig som var van vid lugna och trygga fd. ridtravare Abbe.

En dag när jag var ute och red blev jag stoppad av en karl som var ute med sin hund. Han skrek och gormade en massa om att jag och min kompis hade hållit på att rida över honom flera gånger! Efter ett tag lugnade han ner sig och jag började förklara för honom att jag INTE kunde rida med någon annan eftersom min häst blev hysterisk av andra hästar. Då säger karl’n: Men det var exakt samma färg på hästarna! Jaha, sa jag men det var alla fall INTE jag som var inblandad utan du får nog prata med tjejerna som har gjort det istället för att skälla ut oskyldiga människor. Ibland häpnar man över hur vuxna människor tänker. Jag säger vuxna eftersom jag anser att vuxna människor ska ha så pass sunt förnuft att man inte säger eller gör vad som helst. Den här karl’n betedde sig mot mig ungefär som om jag skulle helt hypotetiskt göra följande: ställa mig på Backenvägen och stanna första bästa röda bil och skälla ut föraren efter noter för att han/hon har hållit på att köra på mig. Föraren skulle givetvis svara att han/hon var skyldig och då skulle karl’n säga: men det var samma färg på bilen. Jag anser än idag att man måste prata med RÄTT person inte ta vem som helst och skälla ut….

Tessan blev lite lugnare och gick hjälpligt att rida. Jag fick tips och hjälp av Susanne som red på en väldigt lugn häst som var samma ålder som min. Tessan var mycket bitchig. Som den gång när Susanne var på väg ut och rida och jag höll på att borsta min häst. När jag kom till bakbenen så böjer jag mig lite ner för att nå att borsta dem. Då känner jag en otrolig smärta på näsan och tänderna!! Hästdj..ln har sparkat upp med ett bakben framåt under magen, fråga mig inte hur hon gjorde men hon lyckades alla fall med det. Jag springer ut ur stallet med blodet sprutande ur näsan och hinner haffa Susanne innan hon hade ridit iväg. Hon slänger sig av hästen och frågar givetvis vad jag har gjort! Jag försöker få fram att jag vill att hon ska kolla så att tänderna sitter fast. Jag hade INGEN känsel i munnen eftersom jag var så bedövad av sparken… Susanne konstaterar att de gör de och den mesta blodvitet kommer från näsan…Vi kunde andas ut. Jag försäkrar för Susanne att det är okej att hon far ut och rider. Sedan stannar jag och borstar min häst klart. Det tar ett tag innan smärtan och blodet lugnar ner sig men till slut beger jag mig ut på en kort ridtur. Enbart pga. att det var det jag gick ut till stallet för att göra och det skulle jag också göra innan jag gick in för kvällen. Jag har alltid varit envis.

Eller den gången när jag skulle smörja in mungiporna på henne. När jag har tagit salva för att smörja tvärkastar hon huvudet mot mig och tuggar till!! Och givetvis tuggar hon mig på pekfingret, som blir alldeles blått, både nageln och skinnet. Hela den kvällen dunkade pekfingret så jag höll på att bli tokig! Mamma ringde till akuten men de sa att de enda de kunde göra var att sticka hål på nageln så att trycket av blodet lättar. Det kändes inte så inspirerade så jag stannade hemma med dunkande finger…

En annan gång hade jag bundit fast henne utanför stallet. Det gick jättebra tills jag tog loss henne och skulle gå in, då hoppade hon över kulhandsken på en lastvagn modell större, som vi hade spån i . Jag var ju inte beredd på att hon skulle hoppa över den utan föll över den och blev släpad av hästdj..ln och skrapade höger ben och fick ett ärr till. Jag fick som några cm långt ärr och det försvann en benbit från höger skenben, det är som en grop där…

Första sommaren var hemsk. Vi red ganska mycket i Kullaskogen. Tessan blev ju som bekant stressad när man hade galopperat. Nu började hon stegra sig. Det brukar INTE vara några problem, om man tynger ner när en häst stegrar. Dvs. man ställer sig i stigbyglarna och lutar sig framåt så att man får all tyngd framåt. Då brukar de sluta efter ett tag eftersom de inte tycker att det är lika roligt längre. Men jag skulle få erfara att Tessan INTE var som alla andra hästar. De första gångerna gick det bra att tynga ner henne, men till slut blev hon irriterad för att hon INTE fick sin vilja igenom. Det innebar att när jag tyngde ner henne blev hon arg och tryckte på mer uppåt och bakåt och det i sin tur resulterade att vi helt sonika stegrade omkull!!! Och stegra omkull var vad vi gjorde nästan dagligen ett tag ute i Kullaskogen. För det mesta hamnade jag bredvid rejält blåslagen. Ibland hamnade jag under henne och det var mindre roligt! Jag blir ALDRIG rädd utan bara arg, så jag fortsatte att jobba med henne för jag tänkte att hon måste till slut ge sig. Det gjorde hon också men det skulle ta hela sommaren och till slut var min mamma tvungen att ta mig till en naprapat för att jag var så dålig i ryggen. Jag förstår inte var det kunde bero på, nu lär hon ju upptäcka det…

Jag och Susanne hade anmält oss till en lite tävling i Röbäck, som vi åkte till. Vi tog oss runt en LD, 90 cm. Jag har för mig att jag fick 2 vägringar, då Tessan bröt ut till höger. Men det var ett okej resultat med tanke på att hon bara var 4 år och knappt hopptränad heller och jag var själv inte så rutinerad. Så jag var nöjd när vi åkte hem.

Sommaren var slut och Tessan var bättre att rida, men långt ifrån bra. Sedan blev det höst och vinter. Det blev mörkt för att sedan bli snö och ljust. Jag red i princip varje dag, Tessan hade lugnat sig så pass att jag nu kunde rida med Susanne. Hon hjälpte mig mycket med Tessan.

Susanne hade varit i kontakt med en tränare som hette Robert Solin på Gamla K:4. Ingen ridlärare utan han hade privatlektioner. Han jobbade även på Västerbottens-Kuriren på Sporten och skrev mycket ridsportartiklar i samband med tävlingar som varit runt om i Västerbotten, Norrland och Mittsvenska länen. Hon undrade om jag var intresserad av att träna för Robert. Och det var jag med min något udda häst, insåg jag att jag skulle behöva MYCKET hjälp att få någon ordning på henne både pga min och hennes unga ålder. Det skulle jag också komma att få under en period av många år och många tävlingar framöver. Robert skulle komma att vara ett otroligt stort stöd för både mig och Susanne framöver.

Då ska jag tala om första gången som jag såg Robert. Susanne hade berättat att han skulle vara med på en klubbtävling på K:4 med en häst som hette Yankee. Susanne hade berättat att Robert var jätteduktig, han tävlade och red andras hästar…Jag åkte till K:4 på tävlingsdagen och till slut var det Robert och Yankees tur. På tredje hindret vägrar Yankee och Robert flyger av, kan man lugnt säga! När Yankee vägrade flög han liksom och lättade över hindret! Det var första gången jag såg Robert.

Sedan bestämdes att jag och Susanne skulle hoppträna 1 gång i veckan för Robert. Vi hopptränade i södra ridhuset. Det äldsta av de 2 ridhusen på K:4. Det ena hette Norra ridhuset och satt ihop med stallet och där inne reds lektioner på ridskolehästarna. Det andra hette Södra ridhuset och var en fristående byggnad och också mycket mindre. På den tiden spelade de även fotboll i Södra, så det fanns 2 st stora fotbollsmål på varje kortsida. Ridskolan hyrde ut Södra ridhuset till allt möjligt, polishundar, fotboll mm mm. Så när vi började hoppträna fick vi rida runt dessa stora fotbollsmål på väg till ett hinder.

Tessan tyckte om att hoppa och det gick mycket bra på hoppträningen. Hon hade ett enormt hopphuvud men ville gärna gå av tidigt på hindren och hoppade då inte med rygg som hon skulle. Hon var inte så stor med sina 158 cm i mankhöjd och gick i ett ganska högt tempo mot hindren, också för att hon skulle orka över. Hon påminde mer om än ponny istället för en häst..

Nu kom vi alla fall till vår första hopptävling i Örnsköldsvik, på våren 1983 i april. Jag och Susanne åkte dit och jag vägrade ut mig i varje start…vi tog oss nog till tredje hindret som längst. Tessan var i chock när hon kom in i det lilla ridhuset i Ö-vik. Det var bara 40 m gånger 20 m. För Susanne gick det bättre, hon var placerad i alla starter.

På vägen hem från Ö-vik bestämde jag mig för att sluta rida…Susanne skulle tävla 130 cm,  MSV  B meddelade hon glatt. Klasserna vi hade tävlat var 100 cm, LC för mig och upp till 110 cm, LB ör Susanne.

Robert sa då någonting till mig som jag har burit med mig under alla år jag har tävlat. Han sa: Anna, vet du att Rom byggdes INTE på en dag, det tog många år i med och motgångar. Men det GICK!! Det här citatet från Robert visade sig skulle ha stor betydelse för både Robert och mig i framtiden. För Robert pga. att han senare när han tränade andra ryttare kunde gå tillbaka och berätta om mig, hur jag hade kämpat och INTE gett upp! Kan Anna, så kan du! Blev Roberts motto. Och för mig var det någonting att kämpa för att aldrig ge upp. Jag lärde mig att ALLT går bara man är villig att kämpa!

Jag och Susanne red även en del klubbtävlingar på K:4 från början och det var bra för mig. Jag andades nämligen INTE när jag var inne på banan. From. jag tog första hindret slutade jag att andas och var sputröd i ansiktet och hade i princip andnöd när jag kom ut. På klubbtävlingarna kunde Robert skrika till mig mellan varje hinder: ANDAS! Och det gjorde han. Det lät givetvis lite roligt och folk undrade vad vi höll på med men efter några tävlingar och klasser började min hjärna att fungera och kunde andas själv utan att någon stod och skrek…

Det var också nu som jag och Susanne började beställa mycket grejer hos Börjes i Tingsryd. Allt var ju så billigt och vi behövde en hel del grejer nu när vi hade börjat tävla. Börjes har följt mig i alla år och är en helt suverän butik!

Så efter mycket om och men fortsatte jag att träna och tävla med hjälp av Robert och Susannes stöd. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan Susanne och Robert. Alla fall så skulle det ju planeras inför tävlingssäsongen vad man har för mål. Susanne deklarerade att hon skulle rida 120cm, LA innan säsongen var slut. Och Anna då frågade Robert. Jag hade inte speciellt bra självförtroende så jag sa: om jag tar mig runt en 100 cm, LC så är jag jättenöjd. Okej, sa Robert, det ska vi ordna.

Vi åkte till nästa tävling, jag, Susanne och Robert. Nu styrde vi kosan till Boden. Jag skulle bara tävla LC och Susanne mest LB. Den här tävlingen var utomhus. Det skulle visa sig att jag tog mig nu runt i alla klasser jag red. Jag hade som mest 1 nedslag i någon klass. Den sista klassen för helgen, på söndag var en LC clearround. Clearround innebär att man har 2 försök på sig. Om man river i första försöket så får man en chans till att prova lyckan. Tessan och jag lyckades rida felfritt på första försöket. Jag fick ta emot min första och enda clearround rosett. Den är vit och blå. Min första rosett på en större tävling, inte bara en klubbtävling på K:4. Jag kunde knappt tro att det var sant!! Vilken lycka!!!

När vi åkte hem frågade Robert än en gång vad jag ville göra nu när jag faktiskt hade nått mitt mål med att ta mig runt en LC. Ja, sa försynta jag, jag tror att jag skulle vilja ta mig runt en LB. Okej, sa Robert, det ska vi ordna. Dessa ord sa han många gånger under följande 2 år.

Robert följde med mig och Susanne på alla tävlingar vi var med på under hela 1983-1985. Han fanns alltid där. Vi bodde tillsammans. Robert kände en massa människor i alla städer i Västerbotten och Norrland som vi fick bo hos. Steg upp tidigt, åt frukost och sedan iväg till hästarna och tävlingsplatsen. Jag och Susanne fixade hästarna själva medans Robert tittade startordning och tävlingsbanan. Han kände dessutom alla som tävlade så han diskuterade med allt och alla. Sedan gick vi banan tillsammans med Robert, kollade startlistan. Sedan bestämdes att vi skulle börja rida fram 10 ryttare innan start. Robert skulle komma ut 5 ryttare innan och hjälpa var och en på framhoppningen. Sedan stod han med som stöd före ritten,under och efter. När man sedan kom ut pratade vi lite snabbt för att sedan ta hand om hästen. När hästen var avskrittad analyserade vi ritten och diskuterade vad som var bra respektive dåligt. Vad jag skulle träna mer på. Vad jag skulle ta med mig in på banan till nästa klass. Hur det kändes när hästen hoppade. Jag allt analyserades för att vi skulle bli bättre. Robert var helt enkelt en klippa!! Jag har sagt tidigare och jag säger det igen. Jag önskar att ALLA som tävlar skulle ha tillgång till ”en Robert”. Han var vårt moraliska stöd, tränare ja, helt enkelt allt-i-allo. Han var ALLTID med. Både jag och Susanne var inte så gamla, Jag 15 år och Susanne 16 år så man kan lugnt säga att Robert tog hand om oss och på ett väldigt föredömligt sätt, som få tränare gör. Men sedan ska det också sägas att jag och Robert INTE har haft något som helst förhållande överhuvudtaget. Det mest upphetsande vi någonsin har gjort är att när Robert kramar om mig brukar han ge mig en puss på kinden. Och det gör han ALLTID när man träffas vem det än är, om man är tjej förståss…så jag vet inte om det gäller här. Robert är 7 år äldre än mig och min syn på honom förutom att han var min tränare och stora klippa var att jag såg på honom som min storebror. Och han såg på mig som sin lillasyster. Det har givetvis diskuterats huruvida jag och Robert har haft ett förhållande, och i princip ALLA på Ridskolan på 1980-90-talet var eniga om att det hade vi. Än idag kan folk komma fram till mig och fråga hur det igentligen var…det är mycket störande att folk INTE kan acceptera att en tjej och en kille faktiskt kan vara kompisar utan att det ska vara någonting annat inblandat. Senare skulle det visa sig att jag föredrog att umgås med killkompisar, framför tjejkompisar pga. att killar är rakare och mer ärliga än tjejer. Och väldigt mån om en skulle det visa sig.

Mina föräldrar då vad tyckte de om de här med tävlingar osv. Ja, mina föräldrar är INTE intresserade av hästar eller tävlingar. Pappa lite, men mamma är livrädd. Pappa skjutsade mig och Abbe på några småtävlingar i stan och sedan Tessans första tävling. Men efter det fick jag ta mig till tävlingarna själv. Jag hade tur som hade hjälp av Robert, han visste var hjälpen gick att hitta. Vad innebar då det när man var 15 år och utan körkort. Jo, man bokade upp en plats i någons hästlastbil, i mitt fall blev det Ridskolechefens. Så de följande åren åkte Tessan i lastbil, både på gott och ont skulle det visa sig.

Mina föräldrar var sällan och tittade när jag tävlade, det var inte intresserade och hade helt enkelt inte tid. Det är ingenting jag klandrar dem för överhuvudtaget. Alla som tävlar har olika förutsättningar. Tävlingarna och träningarna tog upp mycket av min tid och är man INTE intresserad och INTE har tid så brukar det lösa sig på annat sätt. Pappa och mamma har jobbat mycket med sitt företag under alla år. Jag har haft den enorma tur som har haft förmånen att få ha ett eget stall under 16 års tid. Mina föräldrar har ställt upp med råge med det under alla år!! Däremot var de på en tävling 1984 på säsongsavslutningen den hösten och det skulle visa sig sedan att de var mycket glada att ha varit just på den tävlingen!! Det skulle dröja flera år efter det innan mina föräldrar kom på nästa tävling…

Jag var nu 15 år (fyllde 16 år i oktober) och året var 1983 det var sommar. Jag hade framtiden framför mig…

Fortsättning följer…

Mvh anaby  

 

Kerstin

26 juli 2011 06:25

Låter som en perfekt junior häst.. ;) Hi hi!!

http://stallrosen.bloggplatsen.se

anaby

26 juli 2011 09:50

Jo, verkligen en bra häst att "börja" med;) En himla tur att jag hade Robert som hjälpt mig annars vet man aldrig vad som hade hänt:O

Mvh Anna & Tabasco:)

 

Camilla

26 juli 2011 13:52

Sv: Min klättar ur sina flughuvor konstant! Men flugpanband som jag säkrast med silvertejp runt kardborren sitter är de sitter :P

http://camillahastskotare.blogg.se

anaby

26 juli 2011 15:23

Svar: Vad smart att tejpa med silvertejp!!!! Tabasco tar tyvärr av sig grimman så för honom blir det enklare med flugmask. Men ett bra tips för andra att ta till:)

Mvh Anna & Tabasco:)

 

sofie - ejan

26 juli 2011 14:56

svar: tack för tipset! har funderat på någon slags rosetthylla jag också men vet inte om det skulle passa hemma, har ju också närmare 100 rosetter så det skulle nog ta en del plats... Men du har ingen bild på din? Hade vart kul att se =)

http://ejankolifejan.blogg.se

anaby

26 juli 2011 15:21

Svar: Jo, jag kan fota min rosetthylla så att du lättare ser hur jag har gjort. Fixar det senare ikväll och lägger in på min blogg. Kan även mäta storleken så blir det lättare att se..då kan du göra den lite större om du vill:D Jag är jättenöjd med min:)

Mvh Anna & Tabasco:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Halloojjjsan igen! Det känns skönt att vara frisk och komma igång i det vanliga gängorna igen. Har börjat rida igen och det känns otroligt bra          Har fått några nya hästmassagekunder under veckan. Det blir både spännande och intressant at...

Halloojjsan allihopa! Både jag och min man har haft Covid i veckan. Vi har som tur var fått en lindrig varitant och vi är tacksamma att vi fick Covid nu istället för från början för 2 år sedan när många var allvarligt sjuka. Jag har inte fått åka...

    Vi gifte oss 22/2 2022   Önskar alla en fortsatt fin dag och kram på er  Mvh Anna   ...

Halloojsan igen!  Här är det ganska högt tempo   Jag håller på att komma igång med företaget. Bla så håller jag på att sy veteryggvärmare till häst, vetebettvärmare och veteryggvärmare för människor. Har kommit igång med veteryggvärmare till häst o...

                  Hallojjjjsan allihopa! Hoppas att ni har haft en bra helg      Vi har haft stalljour i helgen. Det blir var 6e vecka och då har vi hand om stallet och 13 hästar lördagmorgon, lunch, kväll och söndag morgon. Söndag lunch och...