anaby - Jag, barnen, djuren & fotografering.

Inlägg publicerade under kategorin HELLP-syndrom

Av anaby - 25 mars 2014 21:47

De som känner mig vet VAD jag har gått igenom i bä  ge mina graviditeter och förlossningar. Fredriks förlossning var värst då jag höll på att dö pga att läkarna var så otroligt nonchalanta mot oss!! Så här i efterhand är jag tacksam att både jag och Fredrik lever och mår bra bägge 2  Man förändrar tänket rejält efter man har varit med om någonting sånt här!! Prioriteringen blir så att säga helt annorlunda och familjen kommer i första hand  

Idag fick jag den här kommentaren på bloggen:


Hej!
Jag är en av de andra två kvinnorna, den första av oss tre som under samma veckan drabbades av HELLP. Mycket intressant. Mina symptom började måndagen den 20/3 1994 med ont under höger bröst och eftersom vi haft problem med att bli gravida och haft extra kontroller valde de att lägga in mig för observation under natten. Sent samma kväll kom en läkare in och meddelade att de misstänkte att jag hade HELLP och att jag skulle flyttas till förlossningen. Det togs en massa nya prover och ultraljud. Bland annat var flödet i navelsträngen i det närmaste obefintlig så vårt lilla barn var, som de kunde mäta, ca 30 % för liten mot vad normalt är i v.31 Troligen hade sjukdomen legat och pyrt i min kropp i drygt en månad. Eftersom jag som sagt var i v.31 så är barnets lungblåsorna inte fullt utvecklade så de ville försöka hålla mig ett par dagar så jag hann få tre kortisonsprutor vilka skulle hjälpa till att snabba på utvecklingen av lungblåsorna. Typiskt nog var det läkarstrejk just då vilket innebar att de inte fick planera några operationer. Planen var att göra ett kejsarsnitt på torsdag morgon, 24/3, fast de kunde inte lova, kom det in något mer akut så behövde det gå före, förutsatt att inte min och barnet status försämrades. Torsdag morgon var jag klar för operation, och precis när de skulle köra mig till operationssalen så kom det in ett katastrofsnitt som fick gå före. Vid tolv blev det sen min tur. Återigen pga läkarstrejken var det tydligen svårt att boka operationssalar så min operation skulle ske i förlossningens lilla operationssal. Eftersom jag var så dålig plus att det var länge sen de haft någon med HELLP så var det dubbla uppsättningar av operationspersonal, bl a överläkaren på Kvinnokliniken som forskade om HELLP. Min kära man fick sitta utanför på en stol, stackaren. Vår son, som helt otroligt liksom din son också heter Fredrik, föddes kl.12.06 och vägde 1235 g och var 39 cm lång. Trots sin litenhet hade han inga större fel, bara lite dåliga lungor. I en vecka behövde han bara ligga med CPAP, andningshjälp, sedan kunde han andas själv. I två månader låg vi sedan på 69:an. Det var en tuff tid, fast tack vare den helt fantastiska personalen som tog hand om både Fredrik och oss föräldrar så blev tiden där rätt bra trots allt. Nu är han en lång ståtlig 20-åring. Fyra år senare fick vi en dotter. Den graviditeten löpte på bra, bara att förlossning var långdragen, 48 timmar, men jag slapp i alla fall göra kejsarsnitt den gången.
Ta hand om varandra! :-)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Det känns helt fantastiskt att ha fått den här kommentaren idag på min blogg  Jag har i 20 års tid funderat på HUR det gick för de andra 2 kvinnorna som drabbades av HELLP-syndrom under samma vecka och på samma sjukhus som mig!!! Då det både  är en allvarlig och ovanlig ( som tur är)  havandeskapsförgiftning så vet man aldrig utgången  Har läst om fall där både barn och mamma inte klarat sig eller där barn eller mamma gått bort  

Tänkt att jag blev hittad efter 20 år av en som haft samma havandeskapsförgiftning som mig och under samma vecka och på samma sjukhus!! INTERNET ÄR HELT FANTASTISKT!!! Jag fick både tårar i ögonen, blev glad och kände mig tacksam att en till med samma havandeskapsförgiftning klarat sig....eller att både son och mamma klarat sig  Att sedan den sonen också heter Fredrik är minst sagt otroligt!!! Hi hi!! Ett fint och populärt namn   

Våra upplevelser är olika men havandeskapsförgiftningen den samma och även utgången!! Bara att konstatera att det finns hopp om liv en sån här gång! FANTASTISKT OCH UNDERBART ÄR BARA FÖRNAMNET  

Mvh anaby  

ANNONS
Av anaby - 25 mars 2014 21:19

Idag ställde jag väckarklockan och ringde till Sven på Apoteket Sätra Brunn för att få inom om betalning av kontokort och lämna en del förbeställningar till lördagens föreläsning  Sedan har jag tagit det lugnt här hemma. När jag tittade in på min blogg har jag fått en kommentar som både gav mig tårar i ögonen, glad och

tacksam  SE SEPARAT INLÄGG OM: HELLP-syndrom

Tills det blev dags för en prommis ner till stallet för att rida på T  Lugn och fin och sansad att göra iordning!!

Upp på hästryggen och iväg!! Det är lite mjukt i marken just nu och då blir T som sagt lite mer snubblig än han är i vanliga fall. Jag har försökt lösa det genom att rida i mitten på vägen där det är relativt plant istället för att rida i hjulspåren   Så länge det är fritt på vägen är det inget problemat att rida mitt på vägen men man måste självklart ha uppsikt både bakåt och framåt om det kommer en moped, cyklist, bil eller annat så att man kan flytta sig och visa hänsyn. Vi började som vanligt att trava vid växthusbacken och T kändes pigg och glad  Men mer reglerbar än igår redan från början. Fortsatte att trava nedanför kyrkan och idag kändes han mer avslappnad och på vägen tillbaka var det STOR skillnad motför igår. Inte riktigt lugn och avslappnad men betydligt bättre motför igår så jag är nöjd med förändringen  Skrittade uppför backen och sedan travade vi förbi bordet och fortsatte hemåt. Idag kom en moped med 2 karlar och en hund på vägen. De stannade och stängde av mopeden och tog fast hunden när de såg mig  Tackade för hänsynen och kände mig riktigt nöjd och glad   Även om T låg på hemåt så kändes det ändå bättre motför igår...och det är huvudsaken en sån här gång. Att man faktiskt känner SKILLNAD motför gårdagen!! Då vet man att det har hänt något åt det postiva hållet  Vände och travade och red lätt tillbaka till kyrkan. Lite stökig men inte så farligt. Vände och satt ner och T kändes helt ok  När jag vände och travade tillbaka till kyrkan igen kändes det STOR skillnad!! WOW så lugn och fin han var nu  Satt ner i traven hemåt och även här var han MYCKET lugnare....skönt att han slappnar av, koncenterar och rättar sig efter en stund  Det är det här fantastiska temperamentet som jag gillar hos honom  Hade tänkt ge mig men kände att T behövde en vända till och han var lika lugn och fin på den här tur & returen....så det var bara att tacka och ta emot och känna sig nöjd med ridturen idag då jag fick "lön för mödan & slitet" jag gjorde igår när jag tog igenom allt när han var så envis och tjurig  Mycket beröm och sedan skrittade vi hemåt!!!


 


    

Knappt någon snö eller is på vägen. Endast på vissa ställen mot kyrkan där det är vatten och lite is men annars ser det ut som på bilen  Gillar den busiga manen på T    

Väl hemma i stallet blev det mat, magneter och gröngröt för "Herr´n" medans jag fyllde på vatten och en ny höpåse innan jag började mocka hage + vindskydd. T har börjat bajsa uppepå dyngstacken nu!! Han är så himla rolig min häst och fantastisk   Vilken häst skulle komma på tanken att göra så  Idag blev det en kortare dag i stallet och det kändes både skönt och bra. De dagarna behövs också för att man ska tycka att det är roligt att vara i stallet varje dag  



Chill i solen med magneter och ett försök att torka upp efter ridturen  



   

Inte helt torr men det är inte lätt att hinna torka helt medans matte är i stallet   Tur att solen fortsätter att lysa ett tag till  En prommis hem för att äta en tidig middag och sedan när jag skulle duscha var det bara KALLVATTEN  Blev istället att tvätta av sig och blöta håret och sedan iväg och göra en intervju till Ridtravarförbundets tidning!! Jag måste säga att det är en MYCKET intressant och ovanligt ämne jag har fått förmånen att skriva om   Jag tror att det kommer att bli jättebra då det blir en hel del bilder och även förklaringar för att förstå hur allt går till Spännande är bara förnamnet!!! Fortsättning följer!!
Jag hann sedan hem lagom till Ryttareliten började!! 5 min tillgodo  Hann med att greppa ett vinglas, ett vattenglas och 2 kakor som sonen bakat idag 

Nu ska jag gå och hänga lite tvätt!!

Ha en fortsatt jättebra tisdagkväll!!
Chilla lugnt  

Mvh anaby  

ANNONS
Av anaby - 18 juni 2012 10:23

Jag tänkte att jag skulle säga att jag skrev det här för några år sedan på Zoomintiden. Har sedan sparat det för att ev. få användning av det framöver. Känns jättebra att slippa sitta och skriva om allt igen...är ju några år sedan allt hände. Men här kommer i allafall del 2 



Ja, gott folk då var det dags för del 2 av HELLP-syndrom historian

Det skulle visa sig att det inte riktigt blev som "planerat" på barnfronten för oss.

Vi har nämligen ganska exakt 1 år och 1½ månad mellan våra barn L-O brukar skämta och säga om vi var indianer så hade Henrik hetat: "Lilla-spruckna-gummit" Jag tror inte att jag behöver någon närmare förklarning på det. En annan bidragande orsak är att jag har väldigt lätt att bli gravid...vi brukar även säga att de förmodligen hade räckt för oss att byta underkläder

Allafall så visade det sig att jag var gravid snabbt efter barn nr 1. Kan säga att med tanke på Fredriks förlossning så kändes det INTE riktigt bra för mig.....Fick en tid upp till Kvinnokliniken på NUS och där fick jag utskrivet en medicin (som jag inte minns namnet på) som skulle hjälpa mig och förebygga och se till att jag INTE fick HELLP en gång till. Och som jag skrev tidigare är det överhuvudtaget MYCKET ovanligt att man får HELLP 1 gång ännu mer ovanligt med 2 ggr...så läkare och ssk förklarade att det var en minimal risk att det hände igen

Men oj så fel de skulle ha!!!

Vid det här läget så hade jag fått hem Zimé igen och stog med 2 hästar....1 liten son och 1 till barn på väg

Kan säga att det kändes inte som något drömcenario direkt.

Dessutom skulle det visa sig att Zimé var i ett "sämre skick" än jag någonsin hade kunnat drömma om....

Hon fick gå på bete här hemma med Wirren under sommaren och sedan började jag och Chatarina (min förra medryttare) att skritta ut på hästarna några kvällar i veckan.

Jag flyttade sedan hästarna till ett stall ca 1 mil bort. Då började "helvetet".....Zimé gick INTE att rida, INTE att hantera och där stog jag gravid Var inte ens tal om att sätta upp någon annan på den här hysteriska hästen Så jag tog "tjuren vid hornen" och gjorde jobbet själv....Tog nog ca 5 månader innan "magen" började komma och då var Zimé rätt så lugn att rida Och allt eftersom jag gick upp i vikt desto snällare blev hon till min stora förvåning Ska tillägga att jag alltid hade biltelefonen med mig till stallet....av modell "tegelsten"...de var ju ganska stora på den tiden motför nu Men för mig kändes det bra bara att kunna ha möjlighet att ringa om det skulle bli någonting. Och otroligt nog så behövde jag INTE det!!!

 Och allt eftersom Zimé blev lugnare började jag annonsera om en medryttare. Det skulle visa sig vara ett tufft jobb Zimé var nämligen INTE alls med på det....hon stegrade av dem eller bockade av dem....så efter 3 försök och 3 avfallningar gav jag upp. Kändes inte alls bra att folk föll av som käglor...Sedan har man ju ett ansvar som hästägare när man sätter upp andra. Det kan ju faktiskt hända allvarliga saker och skador på ryttaren...

När jag hade några månader kvar av min graviditet fick jag stallplats hos min morbror och kunde flytta bägge hästarna dit. Superduperjättebra!! Jag kan säga att jag red bägge hästarna 2 ggr i veckan...Zimé reds 4-5 dagar i veckan. Så man kan nog säga att jag INTE behövde någon "mamma-gjympa".

Så hände det som INTE får hända...ca 1  månad innan planerat födelsedatum...börjar jag kräkats IGEN!! Trots medicinering under graviditeten....SUCK....dubbel SUCK...och trippel SUCK!!

Jag åkte in på akuten och fick stanna kvar i 3 dagar..ännu mer SUCK!! Jag fick bekräftat att det än en gång var HELLP-syndrom jag hade fått.... Under den tiden fick jag INTE ens gå till toaletten själv Problemet var att Zimé hade gjort illa sig på ett framben och hade ett mycket stort och läskigt sår. Som behövde läggas om....Efter mycket om och men lyckades jag övertala min läkare att få "permission" för att åka till stallet och lägga om såret 1 gång per dag. Skjutsade i rullstol till bilen....sedan in i bilen...order att max vara borta 45 min...vilket gjorde att vi hann med att åka till stallet....lägga om såret och tillbaka till NUS igen och isäng Jag ska nog villigt erkänna att jag är väldigt envis människa På gott och ont ska jag nog också ärligt erkänna...

När jag sedan kom hem fick jag helt "stall & hästförbud"....SUCK!! Dubbel och trippel SUCK!!! Dock hade jag 2 st jättesnälla medryttare till Wirren som delade upp honom och hans dagar på de 2. De mockade även till Zimé när de ändå var där.. och borstade henne 1 gång i veckan. vilket inte var det lättaste då hon stog med öronen "slickade" bakåt och 1 bakben på väg att sparka Jag påtalade att de absolut under inga omständigheter skulle borsta henne om de kände sig rädda för att hon skulle göra någonting. Hon klarade sig med lite lera under den tiden jag var borta. Det viktigaste med mockning, in och utsläpp och mat var ju fixade.

Jag bestämde själv att hon skulle vila och INTE ridas förrän jag kunde sätta mig upp på henne själv igen!!

Så nu tillbringade jag all tid hemma istället...L-O fick skjutsa mig till stallet så att jag fick pussa och lukta på mina hästar allafall. Att göra någonting annat var helt förbjudet enligt min läkare. Jag hade ju även Fredrik hemma att ta hand om...och mig själv....

Pga min tidigare graviditet och förlossning med HEELP-syndrom bokades en tid till Kvinnokliniken för ett besök om hur vi skulle gå vidare. Jag fick träffa Chefsöverläkaren och jag förklarade precis hur jag kände med min nuvarande förlossning och hur min tidigare förlossning hade varit med ett akut-snitt och HEELP-syndromet. Allt fanns ju även att läsa i min journal...dessutom....

Svaret jag fick var: Du kan INTE komma här och kräva att du ska ha ett kejsarsnitt bara så där!!! Utan vi sätter igång dig några veckor innan...typ nu...eller så får du vänta tills du börjar kräkas igen och då gör vi ett till akut kejsarsnitt IGEN!!

Jag kan ärligt säga att den chock och panik jag kände jag när jag gick ut från honom och det rummet har jag ALDRIG känt igen...varken före eller efter.....

Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig hem...men jag körde bil...väl hemma så ringde jag min Barnmorska Maggan och lämnade ett meddelande till henne. Hon var lika förvånad som mig över vad han hade sagt!! Med tanke på vad som hänt i samband med Fredriks förlossning, min medicinering och att jag än en gång hade börjat kräkas och fått bekräftat att det än en gång var HELLP-syndrom jag hade...VILKET ENLIGT LÄKARNA EGENTLIGEN SKULLE VARA MINST SAGT OMÖJLIGT!!

Det enda jag ville göra i det här stadiet var att rent ut sagt "hoppa i älven".....Så dåligt mådde jag. Och sedan kände jag att något akutkejsarsnitt med "livet som insats" en gång till....kändes i det här läget som rysk roulette. Vid det här laget kände både jag och L-O en stor oro till hur det skulle gå med HELLP-syndromet den här gången Sedan gick ju mina tankar till om jag ens skulle överleva innan allt var klart....skulle jag ens få träffa barn nr 2 och kanske lämna alla mina 3 i familjen!!!

Jag hade en himla tur som hade en barnmorska som var helt fantastisk!! En stor eloge till henne. Hon ringde upp till KK och bad om en ny tid med en NY läkare...och sa att om jag INTE fick ett kejsarsnitt igen skulle hon åka upp dit själv och prata med dem!!!

Sagt och gjort....När det var dags för den nya tiden följde L-O med...jag orkade helt enkelt inte vara ensam och argumentera. Kan säga att jag var ganska apatisk vid det här laget....

Läkaren hann komma in i rummet och vi hann INTE säga någonting innan han säger: Jag har läst i din journal och förstår att du vill ha ett planerat kejsarsnitt med tanke på allt som du har gott igenom?? Vi satt som 2 "blåsfiskar" och flämtade...både jag och L-O och fick till slut fram ett ja...

Ok, säger han då...jag kommer strax. Blir borta en liten stund och kommer sedan tillbaka och säger. Nu har jag bokat in en tid till dig på fredag. Dagen vi satt där var på onsdagen....Alltså bra 2 dagar bort!!!

Imorgon kommer du in hit och då får du prata med Läkaren och Narkosläkaren om hur ni ska gå tillväga och på fredag kommer du hit kl. 07.00 så ska vi fixa det här!!

Jag kan säga att jag vet än i dag INTE vad min Barnmorska Maggan hade sagt när hon ringde eller om hon ens sa någonting....Men läkaren som vi pratade med var för mig "guld värd".

Sagt och gjort...jag åkte in och träffade både Läkaren och Narkosläkaren som var supertrevliga

Jag och L-O åkte in så att vi var på NUS strax före kl. 07.00 på fredagen.

Den här gången var blev det ett sk. "planerat" kejsarsnitt. Jag var då vaken och fick ryggmärgsbedövning.

När jag sitter på sängen och väntar på att ryggmärgsbedövningen "ska ta" säger en av Ssk till mig: Du ser så lugn ut..är det inte alls nervös?? Nej, sa jag...jag får ju vara vaken och jag har redan varit med om det värsta som kan hända i samband med ett kejsarsnitt förra gången.

Allt gick väldigt lugnt tillväga....jag var vaken och fick vara med. Och L-O var också med så klart. Dock är ju min kära man lite speciell...när de hade lagt första snittet hängde han mer över duken för att "se" vad det gjorde...och rapporterade till mig som låg. Vi har en hel del kort som en elev tog. Ska se om jag kan skanna in några så att man får se hur glada vi var över den här dagen.


Innan jag åkte hem skulle jag göra en "efterkontroll" som alla gör innan man blir utskriven för att kolla att livmodern och allt är ok. Gissa VEM som skulle göra min efterkontroll?? Jo, mycket riktigt Chefsöverläkaren som hade nekat mig mitt planerade 2:a kejsarsnitt Jag kan säga ärligt att luften bara gick ur mig när jag såg honom...SUCK!! Dock hann jag inte säga någonting förrän han BAD OM URSÄKT FÖR ATT HAN HADE NEKAT MIG KEJSARSNITTET?? Hans förklaring var att han INTE hade förstått vad jag hade gått igenom med mitt första akuta kejsarsnitt...trots att han hade läst min journal. Kändes allafall skönt att få lite upprättelse om att jag INTE var helt fel ute själv med att vilja ha ett planerat kejsarsnitt med tanke på att HELLP-syndrom är allvarligt!!

Allafall så säger han så här när han har gjort min efterkoll: Ja, men nu vet du att nästa graviditet då blir det garanterat ett kejsarsnitt så du behöver inte oroa dig igen. För har man fått 2 kejsarsnitt blir det automatiskt kejsarsnitt igen. Jag tackade för upplysningen och sa att det INTE skulle behöva se mig där igen. Då säger både Läkaren och Ssk men det vet du inte i förväg om det inte blir fler barn?? Jo, sa jag...jag vet...för jag kommer ALDRIG att utsätta mig, min man eller mina barn för det här en gång till. Jag vet inte ens om jag överlever ett till HELLP-syndrom!!!

Mer om det här med INGA FLER BARN under "Eftervård av HELLP"

Jag kan säga på rak arm att min andra förlossning eller mitt andra kejsarsnitt "hjälpte" mig att bearbeta mitt första...hade det INTE gått så bra och så lugnt tillväga så vet man inte vart man hade hamnat mentalt...

Sedan tack vare att ett "planerat" kejsarsnitt är lugnare och bättre för kroppen så hade jag INTE lika ont som med Fredrik. En klar fördel när man hade 2 små barn att ta hand om

L-O var hemma i drygt 2 veckor och då fick jag mycket hjälp och slapp lyfta barnen så mycket...men sedan efter 2 veckor var det bara att sätta igång och lyfta och byta på bägge barnen själv. Tur att man är "stålkvinna" eller

Det är ju som tur är så att man klara mer än man någonsin tror att man ska...kroppen har en förmåga att anpassa sig otroligt mycket.

Nu stog jag med 2 hästar....och 2 små barn. Kan säga att efter Henrik gick jag ner allt vikt 20 kg igen efter ca 3,5 månader. Dock fortsatte jag att gå ner i vikt. Min normalvikt på den tiden låg på ca 58-60 kg. Jag gick ner till 53-54 kg och 171 cm lång....

Jag har för mig att jag satt upp och red igen efter ca 2 månader

Jag hade mina 2 medryttare till Wirren och de red honom 2 + 1 dag och sedan red jag honom själv i 2 dagar. Zimé red jag 5-6 dagar. Åkte till stallet  5 dagar i veckan, kl. 18.00 och kom hem igen vid 22.00-22.30 Var alltid sist hem....Min otroligt snälla morbror brukade komma ut och "kolla till mig" när jag hade ridit den första hästen och även den andra...bara för att se att jag var ok Han tyckte att jag var MYCKET i stallet och red Men det blir ju så när man har 2 hästar...och det var ju även självvalt och någonting som jag ville själv

Det som jag tyckte var otroligt bra var att få åka hemifrån efter middagen och "bara vara" ensam i stallet och att det var tyst och lugnt...bra jag och hästarna Jag ska inte sticka under stol med att det var jobbigt men det gav så otroligt mycket tillbaka och gjorde så att jag faktiskt orkade med mina "små huliganer" hemma på dagtid

Tiden hos hästarna gjorde även att det var lättare att bearbeta mina bägge kejsarsnitt och speciellt det första akuta med Fredrik.

Mer om det under "Eftervård av HELLP"


Ja, gott folk det här är vår historia om vad vi har varit med om i samband med HELLP-syndrom. Jag ska även tillägga att det INTE är alla om har lika tur som vi har haft. Jag lever och bägge mina barn leverVilket jag är så otroligt tacksam över idag!!! Jag har läst om kvinnor som har dött....eller deras barn har dött eller bägge har dött Och att det är MYCKET ovanligt att blivande mammor får HELLP-syndrom över huvudtaget!!!

När man sedan står med facit i handen så inser man att man rent ska "tacka livet" för att man finns till!!

Det här är 18 år sedan det hände och jag kan fortfarande känna tårarna rinna nerför kinderna när jag skrev det här nu...trots att det är så länge sedan så kan man fortfarande komma ihåg vissa saker som om det var igår!!

Den som vill får gärna komma med frågor i gästboken.


Jag avrundar och avslutar med att säga att jag är så tacksam att allt har gått bra med mig och mina kära barn

Uppskatta livet som det är och inte som man tror att det ev. kunde bli!! Vi lever här och nu!!!


Mvh Anna nöjd och tacksam att alla i familjen lever och mår bra  




Av anaby - 17 juni 2012 22:08

Jag fick en förfrågan vad HELLP-syndrom är och tänkte att det bästa var att "berätta min egen historia" om det. Det är mycket ovanligt att man får HELLP under en graviditet och jag har haft det 2 ggr. Jag börjar dock med att berätta del 1 så länge.

Vad är HELLP syndrom??

Namnet HELLP är en medicinsk förkortning på Hemolysis (nedbrytning röda blodkroppar, blodkroppssönderfall) Elevated Liver enzyme (förhöjda levervärden) och Low Platelets (lågt antal trombocyter/blodplättar)


Sjukdommen upptäcktes i mitten av 50-talet men det var först 1982 som den fick ett namn.


Symtom:


Vanliga tidiga symptom är ont i magen just under höger bröst eller revbensbåge och illamående med eller utan kräkningar och en allmän svaghetskänsla. Andra symptom kan vara svår huvudvärk, synrubbningar, en ökad benägenhet att blöda lätt från små sår, svullnader på ansikte eller händer, högt blodtryck och/eller protein i urinen.

HELLP kan förekomma så tidigt som i 20:e graviditetsveckan eller så sent som efter förlossningen. Vanligast är  att HELLP-syndrom uppträder någon gång under graviditetens tre sista månader.


Som tidigare nämnt så är HELLP en mycket ovanlig sjukdom. Amerikanska studier har visat att ca 5-7% av alla gravida kvinnor utvecklar pre-eklampsi. Av dessa får endast ca 2-12% HELLP. Det skulle betyda att mellan en och åtta kvinnor på tusen utveckar HELLP-syndrom.


Liksom när det gäller pre-eklampsi kan HELLP-syndrom variera i svårighetsgrad. Kvinnor med en mild form av HELLP kan t.ex ha ont i magen och ha förhöjda levervärden men inte högt blodtryck eller protein i urinen. Det är därför det ofta kan vara svårt att ställa rätt diagnos från början. Kvinnor med mild HELLP kan ibland gå hela graviditetstiden ut och förlösas vaginalt.


Komplikationer:

Blodkroppssönderfall kan orsaka ödem (svullnader) och anemi (blodbrist).

Förhöjda levervärden kan tyda på skador på levercellerna som i mycket sällsynta fall kan orsaka att levern brister. En brusten lever är ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd. Vissa kvinnor kan också få problem med njurarna och akut njursvikt kan uppkomma.


Låga halter av trombocyter i blodet gör att blodet inte koagulerar som det ska. Kroppen försöker lösa upp de små infarkterna som kan ha bildats i olika organ genom att öka sin blödningsförmåga. Då sjunker halten av trombocyter i blodet, och blödningar och blåmärken uppstår lättare. Mycket låga trombocythalter kan göra att blödningar vid förlossningen blir svårare att stoppa. Blodtransfusioner innan eller efter förlossningen kan bli aktuella om trombocytvärdet är väldigt lågt. Kvinnor med HELLP har ofta trombocytvärden under 100000/mm3 mot det normala 150000-400000/mm3. Den svåraste formen av HELLP har ett trombocytvärde på under 50000/mm3.


Tyvärr så klarar sig inte alla barn som föds när modern utvecklat HELLP. För modern kan njursvikt, koagulationsproblem eller en brusten lever vara livshotande komplikationer. HELLP-syndrom bör övervakas på sjukhus eftersom tillståndet mycket snabbt kan förvärras.


Behandling:

HELLP-syndrom diagnostiseras genom blodprov och noggrann övervakning och dess enda kur är att förlösa modern oavsett om barnet är fullgånget eller ej. Om omständigheterna tillåter så sätter man igång förlossningen , annars görs ett kejsarsnitt. Det viktigaste är att förlossningen övervakas, både för barnets och moderns skull.



Nästa gravidiet:

Det finns inga säkra uppgifter på hur stor sannolikheten är att man får HELLP vid en ny graviditet. Detta beror främst på att det är en så ovanlig sjukdom att man inte fått tillräckligt stort patientunderlag för att kunna dra några säkra slutsatser.


Det här är lite fakta om HELLP...Här kommer min egen historia från 1994 och min första graviditet.


Det hela började söndagen 20/3 1994....mina symtom var kräkning, ont i magen, illamående...Då Fredrik var beräknad till den 29/3 och det var min första graviditet så åkte vi in på Kvinnokliniken i Västerås på en koll.

Efter en koll av blodtryck (som var högt och normalt i slutet på graviditeten) och ett urinprov som INTE visade äggvita fick vi åka hem igen....Jag spydde resten av natten Var någorlunda på måndag och tisdag...

Sedan satte det igång igen med kräkningarna, illamåendet och ont i magen på torsdag 24/3..spydde hela natten och mådde INTE bra kan jag säga...blev något bättre under fredagen....Men mådde INTE bra!!!

lördagkväll 26/3 satte jag igång och kräkas IGEN!! Detta var 3:e gången jag kräktes på minde än 1 vecka

Vi åkte än en gång in på Kvinnokliniken och möttes av irritation när vi kom in...blodtryck och urinprov togs...var samma resultat som förra gången. Den här gången fick jag dock ligga kvar under natten då jag hade värkar. Fick bla Petidin och Oxazepam (enligt journalen)...Fick åka hem på söndag fm. Åt endast flytande hela söndagen...gick skapligt. Hade vid det här laget MYCKET ont i magen och var helt slut i både kropp och knopp. Träningsvärk i magen pga alla kräkningar under nattetid så det räckte och blev över..

Sov relativit gott söndagnatt. Vaknade reltivit utsövd på måndag morgon 28/3...L-O åkte iväg till jobbet och jag gick in i köket för att äta frukost...kräm...hann bara äta lite så satte jag igång och kräkas IGEN!!! DÅ KAN JAG SÄGA ATT DET BRAST FÖR MIG!! Detta var 4:e kräkningen på en dryg vecka och vi hade INTE fått någon hjälp från Kvinnokliniken...ingen hade ens en misstanke på att någonting var fel??? De blev ENDAST irriterad när vi dök upp och förklarade att jag kräktes. Deras förklaring var att det var "vanlig" magsjuka. Jag kan säga ärligt att jag varken före eller efter denna graviditet har kräkts 4 ggr i utspridda dagar  i samband med en magsjuka

När jag började kräkas på måndagmorgon ringde jag till L-O på jobbet och grätBåde kropp och knopp var vid det här laget helt slut...Han skyndade hem från jobbet och vi var på Kvinnokliniken igen 09.30 ...pip...Vid det här laget var både L-O och jag eniga om att vi INTE skulle åka hem förrän vi denna gång fick svar på våra frågor och frågetecken kring graviditetenTur för mig att vi var 2 st som kunde föra min talan!!!


Vi möttes av en kvinnlig "stram" läkare och det känns så här efteråt att det kanske var min räddning den dagen!! Hon ordinerade ganska snabbt både dropp och blodprover efter att ha läst i journalen om mina tidigare besök under den gågna veckan

Efter lunch var det dags för ännu ett blodprov??? Ssk som kom in då frågade mig om jag förstog vad som skulle hända framöver?? Nej, sa jag...förklara läget är du snäll. Jo, sa hon vi måste ta ännu 1 prov för att du mår INTE bra men barnet mår för tillfället bra. De håller på att ta ställning till om de ska sätta igång dig eller om det blir ett kejsarsnitt. Ok, säger jag...bara jag får hjälp så är jag glad

När jag läser i min journal om mitt trombocytvärde...ligger det på 32 000 och när man läser på symtomen här ovanför inser man att vid SVÅR HELLP ligger värdet på under 50 000

Provsvaret kom 15.20 och läkaren kom in till mig 15.30 för att meddela att de skulle göra ett akut kejsarsnitt på mig pga av att jag var MYCKET sjuk men barnet mådde bra i magen...det var mig de var oroliga för. Kändes enormt bra att höra att den lilla i magen var mådde bra Det bästa på hela veckan kan jag säga!! Ok, sa jag...gör vad ni vill bara jag får hjälp för nu orkar jag inte så mycket mer!!!


När läkaren går ut väller det in folk som tar av kläder, rakar mig nertill, sätter kateter och gör mig iordning för opTur att man jobbar inom vården själv och VET att de är där för att hjälpa en!!

De sprang iväg med mig till en operations sal med L-O i släptåg...Han ville ju vara med på förlossningen så att säga...De sa till honom: Du hinner inte få på dig kläder för det här kommer att gå fort!!!

Vi kom in till operationen och där möts jag av narkosläkaren som jag endast såg ansiktet på då jag låg ner...med munskyddet på. Han säger till mig att nu ska vi söva ner dig. Ok, säger jag...det ska nog gå bra Han förklarar för mig att först ska han ge mig syrgas och när han strycker mig på halsen sätter han in narkosen...Ok, säger jag än en gång. Syrgasen kopplas på och sedan efter någon minut känner jag att han styker mig på halsen och sedan är det så att säga GOD NATT för mig


För L-O:s del gick han ner för korridoren och var på väg ner igen när de ropade på honom att nu var sonen ute!! KOM HIT!!


Jag mådde sedan rejält dåligt när jag vaknade...hade så fruktansvärt ont i magen så det går inte att beskriva med ord!! Det enda jag kan säga är att jag har ALDRIG haft så ont varken före eller efter!!!

På uppvaket fick jag Petidin under mer eller mindre hela natten...gjorde INGEN som helst verkan De gav mig varannan gång i benet och varannan gång i droppnålen. Jag minns tydligt en gång när en av tjejerna skulle ge mig i benet. Jag hade endast ett påslakan på mig så hon lyfte upp det och gav mig sprutan i benet...när hon skulle lägga på mig påslakanet så nuddade det magen och det kändes precis som om någon släppte en tegelsten från taket på magenJag höll på att svimma av smärtan!!! Hon såg ju på mig att jag reagerade och frågade hur det var....jag sa att jag klarar INTE av någon tyngd på magen INTE ens påslakanet....

Jag var helt slut och fick först plasma men det räckte inte...jag piggnade inte till så till slut insåg de att en blodtransfusion var nödväning. Jag fick 2 enheter blod och blev väl någorlunda iordning..

Som alla vet ska man stiga upp så fort som möjligt efter en operation...vilket även gällde för mig. De drog katetern och sedan skulle jag upp och på toa..Det var ju bara att gilla läget och göra så gott man kunde. I mitt fall så hade jag 2 st som hjälpte mig på toa...kan säga att det fick släpa mig dit för jag kunde INTE gå ett steg Väl inne på toaletten så svimmade jagNär jag vaknade till minns jag att jag tänkte: DET BLIR EN LÅNG NATT!!!

Väl tillbaka i sängen började jag oroa mig för nästa toalettbesök...suck!!

Dock tog det inte lång stund förrän en av tjejerna kom in med en toalettstol. De hade pratat med läkaren pga min svimmning och han hade godkänt att jag kunde ha en toalettstol bredvid sängen iställetTack gode gud!!!

Det tog mig ca 15 min att ta mig upp i sittande ställningMen när jag väl satt upp så var det bara några steg till toalettstolen

På dag 2 fick L-O hjälpa mig att duschaJag satt på en duschstol och kunde INTE böja mig ner överhuvudtaget...kändes väl så där att bli duschad av sin man..Tur att man har känt varandra i några år innan


På dag 3 fick vi åka hem vilket kändes enormt skönt för mig!! Då fick man ta allt i sin egen takt hemma


Den informationen jag fick från Kvinnokliniken var att allt var ok och det var aldrig någon risk för varken mig eller barnet?? WHATA!!! Stämde ju inte riktigt med vad jag fick höra eller lösa om efter kan jag ju säga....Vi fick även höra att det INTE var någon som helst risk att jag skulle drabbas av HELLP igen...Det är tyvärr garantier som man INTE kan lämna med tanke på att det ALLTID finns en risk att drabbas av det igen....Även om självklart alla inte drabbas 2 ggr som jag gjorde.

Att de INTE förstog på en gång att det var HELLP jag drabbades av sa de berodde på att det var 2 st andra qvinnor som också hade drabbats av det under samma vecka som mig...så de trodde INTE att det var möjligt att 1 till hade drabbats av det för enligt statistik var det INTE möjligt Man blir ju alldelens matt!! Så om det kommer in ett benbrott så säger man nej, du har INTE drabbats av ett benbrott för enligt statistik så har vi redan haft 5 benbrott idag och det SKA inte vara något fler??? HUR TÄNKER MAN IGENTLIGEN!! Säger som Grissom på CSI, låt resultatet svara för sig själv


Jag gjorde en efterkontroll på Mödravården här i Norr efter vi flyttat hem och den barnmorskan var ganska upprörd över hur de hade skött allt i samband med min förlossning!! Hon rådde mig att göra en anmälan efter att ha sett journalen som jag bad om att få utskriven i och med att vi flyttade till en annan stad. Jag kände att jag inte orkade med någon anmälan och rota i det där som var så otroligt jobbigt både psykiskt och fysiskt. Hade vi bott kvar så hade jag nog fullföljt anmälan men eftersom vi flyttade till en annan stad så lät jag det bero. Jag hade väl även en förhoppning att de kanske tänkte till lite mer efter det som hänt mig så att det förhoppingsvis INTE skulle bli samma sak för någon annan gravid qvinna...


Jag gick upp 20 kg under min första graviditet. På 1,5 månader hade jag gått ner ALLT!!! Det hände ganska mycket under dessa 1,5 månder som gjorde att vikten bara försvann...Dels pga HELLP syndromet och återhämtningen efter det och sedan opererades Fredrik när han endast var 3,5 månader gammal för PYLEO STENOS (förträngning av nedre magmunnen vilket innebär att mjölken inte går ut i tarmen som den ska...han spydde ut allt han fick in...dvs kaskadkräkningar...det rann nerför ryggen på oss när han rapade) och sist men inte minst så flyttade vi hem till Norr igen efter 3 år i Västerås.

Detta är min historia om min första förlossning...


För er som INTE har fått barn ska jag tillägga att det är MYCKET ovanligt med HELLP syndrom!!!


Nästa graviditet och förlossning skulle visa sig bli intressant också...fast på ett annat sätt


Fortsättning följer någon annan dag

Mvh Anna


Presentation


Välkommen till mig! Jag bloggar mest om mig själv & vad som händer i mitt liv, hästen & fotografering som blivit en ny hobby för mig:D Kan bli lite annat också emellanåt ;) Jag är en kvinna på 40 + som börjat ett nytt liv efter min skilsmässa våren 2015.

Fråga mig

26 besvarade frågor

Omröstning

VEM LÄNGTAR TILL VÅR & SOMMAR?
 JAG!!!
 Nej inte jag....jag gillar snö & vinter!!

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ anaby - Jag, barnen, djuren & fotografering. med Blogkeen
Följ anaby - Jag, barnen, djuren & fotografering. med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se