Inlägg publicerade under kategorin Info om anaby
Nu blir det svårt men jag tänkte göra en "5-i-topp-lista" av mina hästar som jag har haft genom livet i 40 år nu!!
5:a Delad plats mellan Comtesse - Monster nr 1 och Lord Courette - Lugn och sansad häst som kom efter monster nr 1
Comtesse:
Comtesse var den första hästen jag tävlade med på riktigt. Vi gick från 0-Msv B på 2 år med min tränare Roberts hjälp!! Det innebar segrar i Msv B och en plats i Elitlagen som junior som tävlade Elitserien för min ridklubb Comtesse var endast 157 cm men hoppade hus!!!
Lord Courette:
Lord Courett kom efter Comtesse och var 170 cm hög. Det blev en rejäl omställning att rida en lugn och sansad häst efter "den halvgalna röda märren" Med honom tävlade jag upp till Msv B med placeringar. Vi tävlade tillsammans i Div 1 laget för min ridklubb
4:a Zimé - Hon som var ett monster mest hela livet men var härlig ändå
Zimé var också ca 170 cm men upplevdes störra pga att hon var så högrest. Vi tävlade upp t.o.m 125 cm. Och vi tävlade tillsammans i Div 2 laget i hoppning. Jag har ridit laghoppningar med alla mina 4 tävlingshästar...Div 2, Div 1 och 2 ggr Elitserien. 1 gång som junior och 1 gång som senior Jag och Zimé kamperade ihop i 17 år så hon är den hästen som jag har ägt längst!! Hon var väldigt speciell och accpeterade i princip bara mig på ryggen och som hanterade henne En riktig enmanshäst och halvgalen!! Tabasco är LUGN om man jämför med henne
3:a Kadett - Min första häst/ponny som jag lärde mig rida på
Året var 1975 och den 23 december fick jag min första häst/ponny som hette Kadett!!! Han har lärt många barn att rida och var rätt så envis Jag hade stora problem att fånga honom i hagen då han bara sprang ifrån mig Så fort jag gick och hämtade pappa efter några timmars försök...stog han så klart som ett ljus och lät sig fångas utan problem Hmm!! Han var ju väldigt envis men det var ju jag med på gott och ont Om jag ville att han skulle fortsätta galoppera förbi någonting och han INTE ville så blev det en tvärnit och jag föll ju så klart av Men jag gav mig inte utan fortsatte...och efter att ha fallit av 9 ggr i rad...satt jag kvar den 10:e gången och gav då mig för dagen Så man kan nog säga att jag fick börja redan från början med att vara envis och ha tålamod med hästar!!
Vi gjorde allt med den här ponnyn...red, körde och tolkade med honom
2:a Tabasco - Monstret som blev en drömhäst till slut
Tabasco är "Wirbelwind-kopian" som jag hittade 2007 och föll som en fura för De 2 hästarna är lika lika som de är olika Men de skulle kunna ha varit bröder och har samma härliga temperament Tabasco är min nuvarande häst som jag äger och rider idag. Han och jag har gått igenom otroligt mycket tillsammans. Dels pga att han har så mycket med sig i bagaget från sitt tidigare liv och en "fd. problemhäst" men också för att jag själv mådde så otroligt dåligt och var så "trasig både psykiskt och fysiskt" under 2007 när jag fick hem honom pga trakasserier under många år från en människa utifrån Man kan nog säga att vi "läkte" varandra under några år framåt Utan Tabasco och min familj skulle jag INTE finnas här idag eller sitta här och skriva i min blogg!!! Så han är nog den hästen som tveklöst har betytt MEST för mig under hela mitt liv...trots att vi INTE har tävlat någonting!! Vi behöver varandra kan man lugnt säga Om jag är trött och less någon dag så är det Tabasco som får mig på bättre humör ...han är ju också den jag oftast träffar FÖRST på dagen eftersom resten av familjen är i skolan eller på jobben Men familjen betyder förstås OTROLIGT mycket för mig också!!!
1:a Wirbelwind - Drömhästen
I november 1989 köpte jag Wirbelwind för MYCKET pengar och han var hästen jag "bara" hade drömt om och nu fick möjlighet att köpa!! VILKEN KÄNSLA!!! Det enda som var negativt med honom var att han hade "grisskräck"....han blev helt hysterisk när han såg en gris Svettades så att det rann floder om honom och blev helt blockerad Förmodligen hade det hänt någonting med någon/några grisar i hans tidigare liv i Tyskland...svårt att veta vad.
Det fanns inga hinderhöjder eller hindertyper som var för svåra för den här hästen. Han fullkomligen "lekte" över allt man ställde upp Det går knappt att beskriva känslan när vi hopptränade på 140-150 cm hinder och det kändes som att hoppa 100 cm...för att han knappt tog i men ändå nästan lyckades "slunga" mig ur sadeln för att han hoppade så otroligt väl och mycket med ryggverksamhet Jag har varken före eller efter suttit på en häst som hoppat så otroligt väl och haft sån kapacitet som han hade!! En superbra häst helt enkelt
Vi tävlade upp till 130 cm/Msv B-hoppning med segrar och placeringar. Red även i Elitserien för URF som senior 1991 tillsammans med Wirren
Han var 180 cm hög men var ganska kort i kroppen....155 cm på täcken och full på träns och grimmor
Lätt att hantera, lasta, sko och rida...tja, allt var verkligen lätt med honom Han var en dröm att rida VARJE gång man satt på hästryggen!! Jag saknar honom otroligt mycket
Mvh anaby
Japp!! Då var det väl dags för lite mer info om mig själv antar jag
Året var 1982 på hösten och en kompis till mig Susanne hade börjat träna för en kille som hetter Robert. Hon undrade om jag också ville träna för honom?? Jag hade ingen tränare på den tiden...började rida på egen ponny 1975 och var "självlärd" fram till 1982 då jag började träna för Robert. Mitt självförtroende var så att säga inte så stort....
Jag kommer mycket väl ihåg när Robert frågade Susanne vad hon hade för mål med sin hoppträning och tävlande. Hon skulle tävla Msv B, 130 cm. Ok, säger Robert och frågar mig. Jag som tidigare hade lyckats få runt min ridtravare Abbe en LD och LC....det var allt.
Nu satt jag på en "helt grön" orutinerad "halvgalen" 5 -årig röd halvblodsmärr på 157 cm vid namn Comtesse.
Jag svarade att jag ville "ta mig runt en LC".
Ok, säger Robert...inget mer? Nej, då är jag nöjd sa jag.
Första tävlingen vägrade jag ut mig i ALLA klasser....så klart!!!
Robert sa då till mig att det är bara att träna vidare för Rom byggdes INTE på en dag. Både jag och hästen var väldigt orutinerade....hästen 5 år och helt otävlad och jag 16 år och hade knappt tävlat alls.
Så vi jobbade vidare....och vid nästa tävling som var utomhus tog vi oss runt LC!!! En clearround så jag fick min första rosett Den har än idag en kär plats i prisskåpet för den var så otroligt speciell för mig
När vi åkte hem från tävlingen frågade Robert: Vad vill du göra nu då när du tagit dig runt en LC som var ditt mål??
Försiktigt svarade jag att jag skulle bli jätteglad om jag kunde ta mig runt en LB.
Och på den vägen gick det. Robert insåg att han fick ta det lugnt med mig och bygga upp mitt självförtroende allt eftersom Vilket jag är jättetacksam över idag. Sakta men säkert tog vi oss upp i klasserna.
Robert har själv i efterhand sagt att kunde han träna mig att tävla Msv B, 130 cm med bra resultat som hade 0 självförtroende och var självlärd från början...jag red endast på "känsla" från början.....så kan man lära vem som helst att tävla
Jag antar att jag var en utmaning utöver det vanliga
Och på 2 år gick vi från att aldrig ha tävlat till seger i nationell Msv B, Elitseriedeltagande som junior och ha kvalat in till JSM
Med detta vill jag säga att OM man har rätt tränare kan man komma ganska långt. Det gäller bara att man får ta det i sin egen takt och efter framför allt efter sin egen förmåga. Ibland för man backa och gå tillbaka om man får bakslag för att sedan "gå framåt" igen Det finns inga genvägar...bakslag råkar alla ut för förr eller senare...tyvärr. Det gäller bara att göra det bästa av det och lära sig istället för att bli ledsen och ge upp.
Robert var otroligt pedagogisk när jag fick mina bakslag. Han hittade alltid någonting positivt som han nämnde först...sedan berättade han VAD som inte var bra och sedan vad vi skulle träna på för att få det att fungera framöver. Det gäller att alltid ha en bra plan Och sakta men säkert jobbade vi oss förbi de bakslag som dök upp på vägen mot större mål
Jag är än idag otroligt tacksam över att jag hade Robert som tränare när jag var tonåring. Vänskapen vi började med 1982 håller fortfarande i sig och vi träffs några ggr per år. Bla kommer han på middag hos oss på hösten när vi har nationella tävlingar här i stan. Och som Robert sa i höstas:
Det är lika trevligt att träffas varje gång och det känns alltid som om det var igår vi sågs!!! Hi hi!! Man kan nog säga att min och Robert vänskap är som storebror och lillasyster och jag skulle absolut INTE vilja vara utan den
Jag ska avsluta med att berätta om hur det gick när jag skulle tävla mina första klubbtävlingar
Jag var väldigt nervös...och andades INTE mellan hindren...vilket var klart obra Robert kom på den ultimata åtgärden Det gäller att vara lite klurig ibland.....
Han var ju alltid med mig på ALLA tävlingar så när jag red in på banan stog han på sidan om och efter varje hinder skrek han:
ANDAS...
Vilket jag gjorde....och red mot nästa...
Robert skrek igen:
ANDAS...
Och efter några klubbtävlingar "lärde" jag mig att andas själv inne på banan
Ni hör ju själv vilket otroligt tålamod han hade med mig den "gode Robert"
Ha det jättebra med era hästar!!! Och sköt om er men framför allt har roligt med era hästar Det räcker långt!!!!
Mvh anaby som är jättenöjd med sin häst
Då tänkte jag att det var dags för en presention av mig själv
Jag heter Anna och är född 1967. Har haft egen häst sedan 1975 så om man räknar efter blir det "läskigt" många år
F.r.o.m våren 2015 gick jag och min fd man igen en skilsmässa. Jag har träffat en ny man och blivit med "pojkvän". Varför jag väljer att skriva "om" infon nu är att mitt ex inte vill bli skriven om i min blogg. Så då har jag valt att ta bort ALL info om honom. Känns bäst för alla parter!! Det bästa i mitt äktenskap är tveklöst mina/våra 2 barn.... Fredrik för 1994 och Henrik född 1995. Det är 1 år och 1½ månad mellan våra barn
Jag jobbar natt som undersköterska på ett boende med begåvningshandikappade. Efter att ha jobbat inom äldreomsorgen sedan 1987 "sadlade jag om" och började inom begåvningshandikapp mars 2010. Trivs som fisken i vattnet De senaste 11 åren har jag jobbat natt på ett Demensboende. Annars har jag även provat på att jobba inom Hemtjänst, Servicehus, Långvård, Personlig assistent mm.
Min hästägarbana började 1975 när jag fick min shetlandsponny Kadett
Han fick 4 år senare sällskap av en ridtravare som hette Abbe. Bland de snällaste hästarna jag har haft nöje att både rida och hantera
1981 såldes både Kadett och Abbe och för de pengarna köpte jag en halvblodsvalack som hette Bingo. Tyvärr har jag väldigt lite kort på honom då han dog efter bara 3 månader. Jag hittade honom på morgonen död Det gjordes ingen obduktion på honom utan försäkringskillen som var ut klassade det som kolik alternativt som tarmvred....Jag kan ärligt säga att jag fortfarande har svårt att gå in i ett stall där hästen ligger ner utan att de kliver upp ...trots att det gått så pass många år...
1982 köptes Comtesse in. Ett sto endast 4 år gammal och halvgalen Ingen ultimat kombination med en ung oerfarenryttare på en halvtokig häst
Jag fick allafall tag på en jättebra tränare, Robert som hjälpte mig enormt mycket...Vi började från 0 hela gänget....Och på 2 år hade vi nått fram till målet dvs. seger Nationell Msv B/130 cm, kvalat in till Junior-SM, Vunnit kvalet till Folksam Juniorryttare och fick åka till Södertälje och rida finalen Sist men inte minst red jag Elitserien som Junior för hemmaklubben
Comtesse var endast 158 cm men hade ett hopphuvud som var mycket bra om man säger så...men halvgalen att rida i övrigt...Men hinderklok
Nationell tävling på hemma plan 1985.
En nporträttbild av oss som hör till ett repotage i dagstidningen under min juniortid 1985.
Nationell hemmatävling 1985. Ett mycket speciellt kort som Robert har tagit 1983. Har för mig att det var en LB. Det enda kortet på Comtesse som jag har förstorat upp
Då Comtesse var så pass speciell att rida på och halvhysterisk valde jag att sälja henne till en tjej i Stockholm 1987. Hon fick senare ett föl.
Jag köpte istället Lord Courette från Västerås. Curtan var ca 170 cm hög och en rejäl omställning från 158 cm som jag var van vid Dock var han lugn och harmoniska vilket jag uppskattade enormt mycket Han hade tävlat upp till LB/110 cm när jag köpte honom. Vi tävlade sedan med placeringar upp till Msv B/130 cm och med honom red jag också laghoppning..denna gång i Div. 1
Då Lord Courett tyvärr blev utdömd 1989...en otroligt stor sorg för mig
Sidobild på Lord Courette 1987 i stallet hemma. Hoppträning på hemmaplan 1988. Posering hemma 1988.
Köpte jag Wirbelwind för MYCKET pengar!! Han var DRÖMHÄSTEN som jag hade drömt om att köpa sedan jag började tävla Han hade tävlat Msv B/130 cm med 4 fel som bästa resultat. Så jag visste att han hade kapacitet
Dock började jag och Robert från början. Första tävlingen under hösten 1989 blev det LC/100 cm och LB/110 cm med placering i bägge. Sedan följde en viloperiod och när tävlingssäsongen startade upp i mars 1990 tävlade vi LB/110 cm och LA/120 cm med placeringar i samtliga starter
I maj 1990 var det så dags för den medelsvåra debuten/130 cm. Wirren gick klockrent och nollade!!!! Dock hade vi bestämt innan att jag INTE skulle rida någon omhoppning utan nöja oss med en ev. nollrunda Så blev det också och dagen efter debuten tävlade vi endast 1 klass LB/110 cm som vi "lekte" över och fick en placering i
Sedan fortsatte vi att tävla och fick både placeringar och segrar i LA och Msv B. Med dessa meriter blev jag uttagen att än en gång rida Elitserien Denna gång som Senior för min del!!!
Vi vann 2 av 3 deltävlingar och kom 2:a i den sista avgörande tävlingen.
Wirren hälsar på Henrik en solig sommardag Han var verkligen världens snällaste och bästa häst utan överdrift
Ett av de få kort som finns på oss när vi tävlar som har prytt både dagstidning och tävlingsprogram
Wirren sidobild på hemmaplan 1990. Ska tillägga att han var närmare 180 cm hög Tävlades på vanligt tränsbett utan martingal
OBS!! Tittar man på bilderna av både Wirren och Tabasco ser man att dessa hästar liknar varandra i typen
Samtidigt som Wirren köpte jag Zimé och året var 1990. Hon var då 1 år gammal.
Det här kortet togs 2 veckor innan hon "somnade in" i maj 2007 Då hade vi fått 17 år tillsammans.... Zimé 1 år hos uppfödaren i Västerås.
Tja, vad ska man säga om Zimé. Hon var otroligt lättsam att hantera och rida in...rena drömmen Är fördelen när man har mölighet att "göra allt jobb" själv från början Sedan lånade jag ut henne när jag var gravid och väntade Fredrik då jag redan hade Wirren och 2 hästar inte kändes aktuellt när jag var gravid. Hon skulle lånas ut på 4 år men jag fick tillbaka henne efter 9 månader HELT HYSTERISK OCH ORIDBAR
Då började en mycket lång väg tillbaka till ridbarhet och hantering. Hon hade väldigt svårt att acceptera andra människor efter det här så någon medryttare var det absolut INTE tal om...hon både bockade och stegrade av dem som flugor
När jag satte mig upp själv...höggravid med Henrik blev hon som en ko?? Så jag red henne själv genom hela Henriks graviditet istället...men en stor och tung mobil i fickan som "back-up" Ett krav från min kära man när jag var så envis och skulle rida på "vilddjuret"
Jag och Zimé tävlade upp till nationell 125 cm med placeringar till LB/110 cm. Även med henne red jag laghoppning denna gången blev det Div 2. Så jag kan säga att jag har haft nöjet att rida i alla typer av laghoppningar under åren Hon hade en hoppkapacitet som inte var av denna världen MEN hon hade inget hopphuvud och stressade enormt mycket och tog aldrig tag i hindren när man red mot som "vanliga" hästar gör. Så för att ta sig runt en bana var jag tvungen att lägga henne "rätt" på alla hinder..och missade jag rev hon klockrent...
Även sedan hon kom hem efter fodervärden hade hon svårt att slappna av när man red. Hon kunde inte vila mer än 1 dag...blev det 2 dagar stog hon på bakbenen i 2 veckor i protest Var mindre roligt när man var sjuk och orkeslös...minns speciellt en gång när jag var magsjuk som jag tog bilen ner till stallet...in med hästen...jag kommer ärligt inte ihåg hur jag tog mig upp på hästryggen eller att jag red....men jag kommer ihåg när jag kom in i stallet igen för då rasade jag bara ihop på golvet i en hög...ensam i stallet
Väl hemma låg jag och skakade i flera timmar av utmattning....Tja, sånt är livet med en häst som har mycket energi.
Jag red Zimé ensam under 15 års tid...och hanterade henne i princip själv i nästan 10 år pga att hon hade svårt att acceptera andra människor....Allt detta för hennes skull. För att hon skulle må så bra som det bara gick
Hon fick till slut somna in maj 2007 och det var det absolut svåraste beslutet jag tagit i hela mitt liv. Hon hade pålagringar höger fram och bak och blev behandlad för det 2003. När jag var in på Kliniken första gången förberedde de mig på att jag förmodligen skulle behöva ta bort henne pga pålagringarna....Vilket jag var helt inställd på när återbesöket kom Hade t.o.m förberett min kära man på vad som komma skall så att säga...
Jag hade upptäckt 2 veckor innan besöket att hon var lite ojämn bak och då hon i princip aldrig var halt ringde jag och bokade en tid på ATG-kliniken på en gång.
Väl inne på kliniken och när de hade röntgat henne frågade den HUR länge hon hade varit halt?? Nej, förklarade jag...hon är inte halt utan mer ojämn bak...
De sa då att det var så pass mycket pålagringar att hon förmodligen hade gått och kännt av det mellan 6-12 månder UTAN att reagera!!! Jag brukade skämta och säga att man var tvungen att "hugga av henne benet" för att hon skulle bli halt....och i det här fallet stämde det verkligen.
Dock svarade hon så bra på 2 behandlingar att vi blev hemskickade och kunde börja rida igen??? Dock endast promenadridning pga pålagringarna....INTE det lättaste på en häst med mycket energi Men allt går ju om man ger sig den på det tror jag att det heter Jag fick helt enkelt göra så att jag red henne lite lugnare så att henne kondition INTE blev på topp och på så sätt fungerade det skapligt..vissa dagar var det så klart värre att rida och då fick man bita ihop ordentligt och bara ANDAS DJUPT!!! Slutdommen kom sedan 2007 då hon fick problem med det andra bakbenet....då hade hon känningar och ont i 3 ben Och en häst om är 18 år känns det INTE aktuellt med operation och lång konvalesens....då ingen visst OM hon skulle kunna ridas på igen...Då tog jag beslutet för hennes skull att nu var det dags
Det var sedan INTE självklart att Tabasco skulle komma hem till mig. Han är en ridtravare på ca 170 cm och "problemhäst" men MYCKET med sig i bagaget. Efter flera samtal med hans dåvarande UNDERBARA ägare (som räddat honom) bestämde vi att jag skulle åka dit och provrida honom. Vilket jag gjorde. När jag landade på gårsplancen och såg hästen...kände jag direkt att HIMMEL VAD HAN PÅMINNER OM WIRREN!!! Samma typ av häst!!! Jag föll som en fura så klart
Och blev jätteintresserad och nyfiken på honom och han på mig
Efter provridningen kändes det riktigt bra. Han var grundriden men man kände att han hade förutsättningar och steget var det absolut inga fel på!!! Samma gång i traven som Wirren hade...ME LIKE Framför allt hade han ett lugn och ett temperament som jag VILLE ha hos en häst Dock insåg jag att han INTE skulle vara lika lugn från början när han kommit till mig men förhoppningsvis skulle lugna ner sig med tiden
Tabasco är en sk. "problemhäst" med otroligt mycket olustiga och hemska upplevelser i sitt "bagage" i det tidigare travtränarlivet....jag visste mycket väl VAD jag gav min in på när jag tog hem honom. Samtidigt som jag hoppades på att vår "personkemi" skulle vinna och att det skulle fungera mellan oss framöver.
Vi gjorde upp att jag skulle ta honom på foder i 1 år och OM det fungerade mellan oss skulle jag få möjlighet att köpa loss honom. Vilket jag gärna ville förutsatt att han lugnade ner sig
De 4 första månaderna var INTE roliga om jag säger så...han testade mig varje dag med allt....Men efter dessa 4 månader började han slappna av och jag märkte skillnad varje vecka. DÅ KÄNDE JAG ATT DET VAR MIN HÄST JAG RED
Drygt 1 år senare gick han igenom veterinär besiktingen helt utan anmärkning och jag köpte äntligen Tabasco Någonting som jag hittills inte har ångrat.
Han är fortfarande speciell och kan hitta på saker men samtidigt så är han en helt annan häst idag än när han kom hem till mig för 3,5 år sedan...så mycket lugnare och litar på mig till 100%!! Sakta men säkert så går nästan allt att göra med honom..Det enda jag INTE kommer att göra med honom är att köra. Detta pga han tidigare jättejobbiga erfarenheter kring det. Han ska istället få göra sånt han tycker är roligt i livet Jag ska ärligt säga att han har fått MYCKET lång tid på sig att både acceptera omgivningen och ridningen. Men jag har haft få bakslag och jag är otroligt glad att jag har gett honom den här tiden...för jag har fått en fantastiskt häst som är ambitös att rida och fantastisk att hålla på med!! ME LIKE
Löshoppning i paddocken sommaren 2010. Löshoppning i paddocken sommaren 2010.
Härlig annorlunda bild tagen av min yngsta son Henrik
Tabasco chillar i sommarhagen hösten 2009. Ridpass i paddocken sommaren 2009. Vi provar det nya "blingade" tränset från Hööks Vilopaus i sommarhagen oktober 2009.
Nu blev det här ett väldigt långt och jag ber om ursäkt ....men för er som har orkat läsa säger jag...TACK!!!
Jag kommer att försöka berätta lite mer om de hästarna som jag har tävlat på framöver. Jag skriver om dem allt eftersom och lägger in på bloggen framöver.
Ha de gott så länge!
Mvh anaby
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | 5 |
6 |
||||
7 |
8 | 9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 |
||||||
|